I ljuset av de senaste årens expansion av hr-avdelningarna inom företag, myndigheter och kommuner är detta långt ifrån förvånande. Den svenska sjukvården har under de senaste åren blivit den kanske främsta arenan för ett experiment där allt mer kraft ägnas åt dokumentation, processer och uppföljning och mindre åt att möta och hjälpa människor som är sjuka. Samtidigt som antalet vårdanställda har ökat har också regionerna anställt mängder av folk som sprutar ur sig floskulösa värdegrunder, projektstödda policydokument och diverse dokumentationsmanualer.
Denna sjuka hemsöker dessvärre de flesta samhällssektorer: polisen, försvaret, skolan och stora delar av näringslivet. Det som tidigare var en stödjande funktion, personalavdelningen, har ofta blivit själva huvudsaken. Konsekvensen blir chefer som blint tvingas följa riktlinjer, metodstöd, handlingsplaner och policies för att förebygga olika problem och som hukande under trycket från ständiga medarbetarenkäter, strategiplaner och styrdokument inte längre vågar lita på sin naturliga fantasi, empati och människokännedom. Medarbetarna? I stället för att vilja göra rätt drivs de av rädslan att göra fel.
I slutändan är detta, liksom så mycket annat, en fråga om demokrati. Centrala samhällsinstitutioner som sjukvård, polis och skola hotar att kvävas under dokumentationshysteri, mätbarhetsvansinne och blind dyrkan av styr- och policydokument ? vilket i sin tur ytterligare undergräver tilltron till samhällets förmåga att garantera medborgarna likvärdiga möjligheter till sjukvård, säkerhet och utbildning. Inte till följd av bristande resurser märk väl ? utan på grund av en svällande organisation där dilettanter och petimätrar får makten över dem som kan och förstår verksamhetens kärna.
Björn Wiman, DN kultur, 2024-05-19
Vi lever i en märklig tid där alla politiska partier är överens om behovet av radikal militär upprustning. Det är svårt att se någon klar strategisk tanke bakom detta. Varför talar man inte längre om kärnvapnens avskräckande förmåga? Varför resonerar man som om de inte ingick i kalkylen?
När vi slutar tala om kärnvapnen, diskuterar konventionell upprustning som om de inte fanns, sänder vi signalen att vi kan tänka oss ett konventionellt krig utan att kärnvapen kommer till användning.
Torbjörn Tännsjö
professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet
https://etidning.dn.se/shared/article/nar-terrorbalansen-skiftar-maste-vi-valja-nedrustning/qfx7L3jY
Lite klädsam upprördhet. Vädjanden om rättning i ledet, som kommer att klinga ohörda. De faktiska omständigheterna har varit kända sedan länge. Beskrivningar av exakt det som pågått har levererats och tydliga varningar har utfärdats.
Det har aldrig handlat om några tillfälliga urspårningar, utan en strategi. Men maktens enkla matematik har medfört att allt annat än den fått väga ytterst lätt.
Så läget är på intet sätt nytt. Man kommer att sitta ner i båten och vänta ut att det värsta drar över. Snart kommer den nu aktuella frågan att sjunka tillbaka både i de flestas medvetande och i mediebruset, och allt återgår.
Vi befinner oss på ett sluttande demokratiskt plan. Hur långt är det till kanten?
Mer än en gång har det hänvisats i den politiska debatten hur saker och ting har hanterats i våra nordiska grannländer. Speciellt nu senast gällande försvars- och säkerhetspolitiken, vilket resulterade i att vi övergav alliansfrihet och neutralitet.
När det passar, visar det sig.
Utöver att vi blev medlemmar i Nato skall vi nu också, av någon anledning, i ett separat avtal med staten USA förbinda oss militärt. Upplåta våra militära baser för materiel och personal, införa särregler gällande bl a banktjänster, skatter, post, valutaväxling och delar av rättsskipningen. Endast en tredjedel av Natos medlemmar har ett sådant separat avtal.
Och våra nordiska grannar? Ja, de processar noggrannt liknande avtal. Vi kör, som vanligt numer med kontroversiell lagstiftning, ett snabbspår och står snart inför ett godkännande i riksdagen. Dessutom har de förhandlat bort utplacering av kärnvapen på sitt terrirorium, vilket vi inte har.
Varför har vi inte en gemensam hållning i dessa frågor?
https://etidning.dn.se/shared/article/varfor-ska-sverige-satta-usa-s-intressen-fore-vara-egna/8ggpEWDf
Medieprofessor Fredrik Stiernstedt betonar att stödet för public service i Sverige, liksom i de övriga nordiska länderna, är mycket starkt - i alla väljargrupper:
- Att påstå att public service skulle ha lågt förtroende bland vissa väljargrupper är osakligt, saknar stöd i forskningen och får snarast ses som uttryck för en vilja att underminera public service och driva politisk opinion.
Men han tror att polariseringen av mediepolitiken fortsätter, och pekar på att debatten i Sverige, som delvis är importerad, påminner om hur det ser ut i andra länder.
https://etidning.dn.se/shared/article/nya-planen-for-public-service-splittrar-sverige/toYkumBK