Ordval har storbetydelse. När exempelvis en utskottsordförande i riksdagen kallar en journalist för ”vidrig liten människa” eller en kritiserad landshövding säger att hen inte vet vad ”människan” ville med sitt agerande, är ordvalet långt ifrån någon slump. Avsikten är tydlig. Den som omnämns som människa står långt ner på någon inofficiell värderingslista som tydligen finns. Kanske tydligast i vissa kretsar? Man kan vara kollega, vän eller partikamrat men när man i sin ilska hamnar bortom alla positiva och neutrala benämningar, då tar man till: människa. Förklenande och nedvärderande i all sin tydlighet. Lågt stående tydligen, men ”människa” i alla fall.